Dixieland är en underbar musikform – och samtidigt unik musikform! För många har det varit en ren hobbymusik. Dixieland kan ytligt sett vara enkel och därför lätt att se ner på., vilket också många musikskribenter och även modernare jazzmusiker gjort genom åren. Miles Davis, den störste av dem alla, sa: ”I don’t like to hear someone put down Dixieland. Those people who say there is no music but bop are just stupid. It shows how much they don’t understand!” Efter att ha spelat i storband i flera decennier njöt Louis Armstrong resten av sitt liv av friheten i musikformen, så det är inte utan stolthet vi ger oss i kast med konserter med DIXIESNUBBARNA.

”De som på 1950-talet blev ”dixiesnubbar” gillar fortfarande tradjazz. Det märks på tandläkarnas personalfester”, skrev musikforskaren Krister Malm i ”Musik, medier och mångkultur” jazzens år 1997. Ytterligare några år har gått sedan dess, och de övervintrade dixiesnubbarna bär kanske fortfarande i sina duffel-coats. Lika trygga är de i sin förvissning att deras New Orleans-musik är tidlös. En klocka som står still går rätt två gånger om dagen…

”Dixieland kommer alltid att vara en underbar musik”, säger trombonisten Jesse Lindgren, som började sin karriär på skoldanser och källarklubbar i Gamla stan för över 50 år sen. ”När musikanter med den rätta känslan improviserar tillsammans, lyssnar på varandra och vet sin roll i ensembler och solon uppstår magi. Fråga oss inte hur vi gör, det handlar om gemensamma erfarenheter, personkemi och – inte minst – spelglädje”. På samma sätt kan alltså en enda ”felrekryterad” bandmedlem stjälpa hela lasset!

De handplockade musikanterna i DIXIESNUBBARNA har spelat tillsammans i olika kombinationer på konserter, fester och klubbar genom åren och de fullföljer en jazztradition som sträcker sig över hundra år. Repertoaren är idel ”återvinning” av jazzklassiker, som genom åren tolkats av Original Dixieland Jazz Band, Bix Beiderbecke, Bob Crosby, Louis Armstrong, Eddie Condon, Wild Bill Davison… you name them!

DIXIESNUBBARNA

JAN GUNNAR STOLPE – TRUMPET: En centralfigur i svensk dixieland-, swing- och mainstreamjazz alltsedan Bromma var den svenska New Orleans-jazzens epicentrum i slutet av 50-talet. Spear huvudsakligen i det egna bandet Dixie Group 62 och är flitigt anlitad gäst i många Stockholms-band.

JENS ”JESSE” LINDGREN – TROMBON: Har varit New Orleans-stilen trogen sedan Gamla stan-åren på Gazell och Bobbadilla. Har turnerat med Kustbandet och som solist sedan 1964, har gästat och vikarierat i hundratals band i Sverige och internationellt.

ANDERS LINDER KLARINETT/TENORSAXOFON: I mitten av 50-talet medlem av ”Sveriges yngsta Dixieband”, därav namnet Pygmé Jazz Band (m. bl.a. trombonisten Eje Thelin). Lysande entertainer, som här också visar vilken härlig jazzmusiker han är!

GÖTE WILHELMSSON – PIANO: Presentation överflödig – en av Sveriges mesta jazzpianister. Göte och Dixieland?! Under Thore Ehrling-åren ingick ett Dixieland-set där grabbarna fick svänga loss!

JAKOB ULLBERGER – BANJO/GITARR: En i sammanhanget ung figur, som lärt sig hantverket som elev till Bent Persson. Idag den mest efterfrågade ”time-keepern” men också utmärkt solist

STAFFAN SJÖDIN – BAS: Basankare sedan många år på Louis, Spelat med Hans gille i New Orleans några gånger. Spelar igen med bror Björn efter 50 års uppehåll!

BJÖRN SJÖDIN – TRUMMOR: Har spelat med alla i Uppsala där han bor t ex Lars Erstrand, Peter Lind and the Cabaret Band, Swedish Swing Society…Spelar igen med bror Staffan efter 50 års uppehåll!

Frivillig entré!
Samlas in under konsertens gång. Ska dock inte förväxlas med ”Gratis”. Vi förutsätter att man lägger en slant. Rekommendation 50-200 kr.